Foto: ANDERS WIKLUND/TT

 

 

 

Hur var du som litet barn?

 

– Jag var väldigt glad. Jag skrattade mycket, jag trivdes bra ihop med de flesta i skolan och sådär. Jag gillade musik redan då, sjöng och uppträdde när jag fick chansen. Och så hade jag stor fantasi.

 

Vilken är din viktigaste vardagspryl?

 

– Den viktigaste är mobilen, men det är väl ett ganska uppenbart svar. Annars kan det nog vara en liten högtalare som jag köpte på Ebay via Japan. De har slutat tillverka dem nu tyvärr, men de är svinbra. Trådlös, bra ljud… och vattentät. Går att ha i badrummet, går att ha i köket.

 

Om du fick välja en plats i världen att resa till just nu, vilken skulle du välja?

 

– Jag har några favoritstäder men där är det alldeles för kallt just nu. New York och Berlin är alltid härligt, men jag saknar värmen. Jag hade nog valt Brasilien.

 

Vilken låt återvänder du ständigt till?

 

– En som heter ”Honey and the moon” med Joseph Arthur. Jag har lyssnat på den i flera år och jag tröttnar aldrig. Den är somrig, och den påminner mig om resor som jag har gjort. Den går att koppla ihop med starka minnen.

 

Vad får dig att gråta?

 

– Jag gråter inte så ofta faktiskt. Men när jag gör det, så är det väl oftast i sådana lägen när jag är väldigt trött eller kanske känner mycket press. Då blir man mer känslig. Sedan är jag i och för sig en väldigt känslig person. Det brukar bara inte bli så att jag gråter så mycket.

 

Har du några ritualer i ditt liv?

 

– Som musiker har jag ju det, helt klart. Jag vill alltid hänga lite med bandet innan vi går på scen. Det är ju vi som ska spela, tillsammans. Precis innan vi ska gå på måste jag ha sällskap, då vill jag absolut inte vara ensam. En del gillar ju det, för att koncentrera sig, men det passar inte mig.

 

Vilket är ditt svenska favoritord?

 

– Ordet ”lagom” gillar jag. Det är ett bra sätt att beskriva saker på, och det lär ju inte finnas på så många andra språk heller. Dessutom heter den första låten jag skrev till mitt svenska album ”Lagom”.

 

Du har ju inte hunnit bli jättegammal, men vad är det sämsta med att bli äldre, som du ser det?

 

– Nu är jag 28… Det är väl att man måste ta mer ansvar, i de lägena då man kanske inte vill ha det. Men egentligen ser jag inte det som något dåligt. Jag var väldigt ung när jag slog igenom.

 

Vad är det svåraste med att vara du?

 

– Det är nog svängningarna som finns i mig. Ena sekunden är jag på ett sätt och nästa sekund svänger jag. Jag kan ändra mig ofta, och jag går extremt mycket på känsla. Det kan ju vara bra också, men om det drabbar någon som inte förstår mig så kan det bli jobbigt. För mig med.

 

Vad har du för morgonhumör?

 

– Oj, det är inget vidare. Jag är nattmänniska, jag har till och med skrivit en låt som heter "Nattmänniska”. Idealiskt går jag nog upp vid tio. Men jag får inte sova för länge heller, då går jag runt och är trött hela dagen sedan.

 

Varför är svenska ditt sångspråk nu?

 

– Det var verkligen inte helt säkert att det skulle bli så. Jag testade först att skriva några texter, och det kändes bra. Sedan fortsatte jag steg för steg, och hittade ett samarbete med rätt producenter, Olle Olsson och David Lindgren Zacharias, och det blev avgörande för att få till helheten. Vi har spelat in allt med livemusiker, trummor och bas och gitarrer, för att få till det här mer levande soundet som jag var ute efter. Så det låter ju annorlunda mot hur min musik har låtit tidigare.

 

Vilka reaktioner får du när du möter publiken?

 

– Jag har knappt hunnit känna efter än, men jag tror att det kanske blir mer fokus på musiken och texterna och mindre på mig som person. Förr höll jag mer på och jobbade för att få i gång publiken och sådär, men nu är det lite lugnare. Jag tror kanske att jag har nått ut till en publik som inte har lyssnat på mig tidigare.

 

FAKTA

 

Darin Zanyar spelar på Malmö Live ikväll och på Helsingborgs konserthus imorgon.