-Det första jag jag tänkte när jag hörde Ta mig tillbaka var att det lät väldigt mycket Simon & Garfunkels The Sound of Silence.

”Ja, jag har lyssnat en hel del på dem, så det speglar sig i musiken kan jag tänka mig.
Men det kändes så naturligt när vi skrev den. Jag skev låten tillsammans med David och Ollie, där den ena satt med gitarr och den andra med keyboard. Sedan satt jag och skrev text och melodi.”

Darin berättar att han denna gång dragit åt det mer organiska hållet.
Musiken är kraftigt influerad av den singer- songwriter pop som fanns på 60- och 70-talet, men även nutida artister har fått sätta färg till ljudbilden. Han rabblar bland annat upp artister som just Simon & Garfunkel, The Mamas & The Papas, Bombay Bicycle Club och José Gonzalez på frågan om vad han lyssnat på under arbetet med skivan.

-Såg på Facebook att ni höll på att spela in en video till Ta mig tillbaka. Berätta lite om den.

”Det blir en cool video som är regisserad av James Velasquez som även varit med och dokumenterat i studion, så då kändes det naturligt att han skulle göra videon. Han spelar ju in film i vanliga fall, så det var kul att han ställde upp att även göra en video.”

-Du har ju skrivit lite för andra artister. Hur känner du för att jobba mer som låtskrivare eller producent för andra?

”Jag har inte gjort så mycket av det egentligen. Det är mer att jag skrivit låtar som inte passat mig stilmässigt, men som fortfarande är jättrebra låtar. Det var det som hände med låten till Shayne Ward och Isac Elliot som fick en låt förra året, för att de passade dem bättre.
Men jag skulle lätt kunna tänka mig att göra mer av det, för det är kul.”

-Nu är du inne på ditt elfte år som artist. Vad är du mest stolt över i din karriär?

”Det är nog hela den här processen när man är kreativ. Det är lite det som är kärnan till det, att jag gillar musik och skapar musik. Att målet alltid är att komma på nya saker och nya låtar man inte gjort tidigare.”

Darin släpper videon till Ta mig tillbaka inom de närmaste dagarna, och släpper sitt nya album till hösten.

Med rum för Darins nya sound

Men i en inspelningsstudio på Karlbergsvägen i Stockholm blir uttrycket ingen liknelse längre. Här finns – i bokstavlig bemärkelse – ett musikaliskt rum. Inget rum i Sverige andas lika mycket musik som Atlantisstudion.

Det musikaliska rummet utgörs av en före detta biograf. Studiorummet är så stort att man som besökare stannar upp i steget och blir stående, tyst och vördnadsfull, nästan som i en kyrka. All musik som har spelats in i det här rummet har stannat kvar i väggar, golv, tak, varje stol man sätter sig på.

Atlantisstudion har kallats Birkastans eget Abbey Road. Från början hette den Metronomestudion och startades i slutet av 1950-talet av producenten Anders Burman, nyligen invald i Swedish Music Hall of Fame. 1983 togs den över av Janne och Katarina Hansson som fortfarande driver den.

Det var i denna studio som Cornelis Vreeswijk satte sig på en pall mitt i rummet, tände en cigg och med Anders Burman i kontrollrummet sjöng in låtar som Felicia adjö och Deirdres samba.

Det här som Lill Lindfors gjorde den slutgiltiga kopplingen mellan byggnader och musik genom att sjunga raderna: ”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik”.

Under detta biografhöga tak sjöng Pugh Rogefeldt Här kommer natten. Anna-Lena Löfgren spelade in Lyckliga gatan, omedveten om att den fyra decennier senare skulle användas som titel till ett banbrytande musikprogram i TV4.

ABBA spelade in nästan alla sina låtar i detta musikaliska rum fram till 1978 då Polarstudion byggdes vid S:t Eriksbron, några dussin tamburinkast härifrån, åtminstone om Ricky Bruch hade kastat.

Och så Ted Gärdestad förstås.

Med Björn och Benny i kontrollrummet och Agnetha och Frida i kören, spelade Ted Gärdestad här in låtar som Sol, vind och vatten och Så mycket bättre, Så även den använd som titel och temalåt i ett tv-program i TV4.

Den artist som nu arbetar i Atlantisstudion är väl medveten om var han befinner sig.

”Jag har lyssnat väldigt mycket på Ted”, säger Darin.

”När jag i fjol var med på en hyllningsplatta till Ted Gärdestad var det första gången jag spelade in här. Det är en väldigt speciell plats. Man känner verkligen historien i väggarna.”

Darin Zanyar, 27, arbetar i Atlantisstudion i två veckor med att spela in ett album som släpps i höst. När han går runt här bland akustiska instrument, klädd i manchesterbyxor, flanellskjorta och vikarieskägg, smälter han förvånansvärt väl in bland dem som spelat in här förr.

Varmt och akustiskt

Det kommande albumet innebär en nystart för Darin som artist i flera bemärkelser. För första gången gör han ett album på svenska.

Första gången som Darin över huvud taget sjöng någonting på svenska var just i Så mycket bättre Hans tolkningar av Olle Ljungströms En apa som liknar dig och Magnus Ugglas Astrologen tillhör de mest populära i programmets femåriga historia, med 20 miljoner respektive 16 miljoner spelningar på Spotify.

De låtar han nu sjunger in är hans egna. När Darin står i Atlantisstudion och sjunger Ta mig tillbaka, en låt som just har släppts på singel , visar han att det är i det här sammanhanget han hör hemma.

Soundet är varmt, akustiskt, stort som rummet. Texten är det mest personliga han skrivit. En längtan efter en tid då livet var enklare och dagarna var längre.

Det är många singer-songwriters som har gjort tillbakablickar till sin barndom. Skillnaden i Darins fall är att den gamla goda tiden han sjunger om inte är 1970-talet utan det tidiga 1990-talet.

”Den idylliska tiden i början av 1990-talet då det inte fanns laptops, då alla inte hade mobiler. Den tid då man cyklade runt och knackade på dörren hos kompisar. Vi spelade Nintendo 8-bit (nämnt i låttexten) och lyss-nade på Michael (Jackson) och Whitney (Houston). Det kändes som man utnyttjade tiden mer då, som om dagarna var länge. Sittande med sociala medier i dag kan en timme kännas som fem minuter, men då var somrarna längre.”

Du sjunger att ni lekte i skogen, vilken skog var det?

”Många skogar. Vi flyttade så mycket när jag växte upp. Men framför allt i Alby och Husby.”

Husby och Alby är förorter som man genom medierapporteringen annars inte förknippar med idylliska skogar.

”Men alla som har bott där vet att det finns jättefina skogar där! Vi hade inte med oss några leksaker när vi lekte i skogen. Det var bara vi själva. Ändå var det världens häftigaste lekplats. Att det kan behövas så lite för att skapa något magiskt är något jag ofta tänkt på när jag i dag gör musik.”

Bland minnesbilderna som dyker upp i texten till Ta mig tillbaka finns också hans storasyster Rosa. Hur de satt bredvid varandra i baksätet när familjen åkte på bilsemester. Darin berättar att hans syster tar examen i ekonomi under våren.

”Det är toppen, då kan hon hjälpa mig med sådant.”

Mamma lyssnade på pop

Familjen Zanyar har gjort en lång resa. Darins pappa Shwan växte upp i den irakiska delen av Kurdistan. När pappan 1980 inkallades för kriget mot Iran flydde han till fots. Dagen efter flykten dödades hela hans trupp.

I Teheran återförenades han med den kvinna, Ashti, som kom att bli Darins mamma. Därefter lyckades de fly till Sverige.

Darin föddes 1987. I mars 1998 ringde en vän till föräldrarna och sa att de skulle sätta på tv:n. Saddam Hussein hade attackerat deras gamla hem-stad Halabja med kemiska stridsmedel. 5000 kurder mördades – vänner, släktingar, gamla klasskompisar.

När familjen Zanyar flyttade runt mellan olika adresser i Stockholm – Alby, Husby, Vällingby, Råcksta, Viksjö – så tillhörde de mest värdefulla sakerna i flyttkartongerna mamma Ashtis skivsamling.

”Min mamma har alltid lyssnat väldigt mycket på pop. Jag fick tidigt starka band till musik. Hon hade precis allt med Whitney, Michael och Madonna. Alla lp-skivor stod där i hyllan. Musik hördes hela tiden hemma. Det spelades även lite kurdisk musik. Gipsy Kings gick mycket ett tag. Richard Marx. Hela familjen har alltid varit väldigt musikintresserad och är ett bra stöd för mig.”

Du spelar upp nya låtar för dem?

”Ja, alltid, direkt när jag har gjort dem. I början förstod de inte alltid skillnaden mellan demoinspelningar och färdiga inspelningar. De kunde säga ’det här låter inte färdigt’ eller ’ljudet är alldeles för dåligt’. Men nu är de också värsta proffsen, haha.”

Vad tycker din familj om din helt nya musikaliska inriktning, att du plötsligt sjunger egna låtar på svenska?

”Det komiska är att de inte ens har kommenterat just det. För dem kännas allt jag gör naturligt. De känner mig ju så bra, det är ju fortfarande jag som sjunger. Så vad de lyssnar efter är andra saker, om det är en bra låt eller inte, om de tycker om den.”

Är det inte nervöst att byta sound och sångspråk? Du har många fans, även utomlands, som under tio år lyssnat på dina engelska låtar.

”Jo, när jag har stått här och sjungit har det ibland känns väldigt nervöst. Men en person som varit med länge i branschen sa till mig: ’När du slutar känna det där nervösa pirret, det är då du ska sluta’. Det har stärkt mig i modet att testa nya saker. Det finns en textrad på albumet som sammanfattar lite av den känslan, ’Fjärilar i magen, jag vill allt förutom lagom’.”

Sångmikrofonen som Darin använt för det nya albumet är en historia i sig. Det är en Neumann U47, en mikrofon som tillverkades i Tyskland mellan 1949 och 1965. Just den mikrofon som finns i studion på Karlbergsvägen köptes in i slutet av 1950-talet.

Neumann U47 kan kallas för mikrofonernas Rolls-Royce, berömd för sitt varma och detaljrika sound. Frank Sinatra insisterade på att det skulle finnas en U47 vid alla inspelningar. Beatles-producenten George Martin hade det som favoritmikrofon. Ljudteknikern Bill Porter använde en U47 när han spelade in de största hitlåtarna med Everly Brothers och Roy Orbison.

”Jag måste sjunga på ett annat sätt när jag sjunger i den. I normala fall kan man klippa mycket, pussla ihop de bästa tagningarna, det kan vara sjukt många klipp i en låt du hör på radion. Men med den här micken hörs det väldigt tydligt om det är några klipp. Jag har därför sjungit det mesta live. Det blir inte lika perfekt alla gånger men ger en annan känsla. Det är lite bära eller brista.”

PT fyra gånger i veckan

Att sången och musiken till stor är inspelad live innebär dock inte att inspelningsprocessen blir enklare och snabbare. När vi äter lunch tillsammans en vecka efter att jag besökt studion meddelar Darin, som alltid strävat efter perfektion, att de just gjort klart mix nr 27 av Ta mig tillbaka.

”Fast sedan mix nr 24 har det ärligt talat mest bara handlat om detaljer. Kanske sänkt en gitarr eller så.”

Det är en ganska fancy hotellrestaurang med en meny som är därefter. Darin studerar menyn. ”Egentligen vill jag ju ha en cheeseburgare”.

Varför tar du inte cheeseburgare då?

”För att min tränare inte skulle gilla det, haha. Jag har gått all in med träningen sista tiden. Jag cyklar, jobbar och kör med PT (personlig tränare) fyra dagar i veckan.”

(Avslöjande journalistik: det slutar med att han tar cheeseburgaren.)

U47-mikrofonens sätt att ställa allt på sin spets – bära eller brista – präglar även Darins nysatsning på flera plan. År 2005 skapade Robyn ett år noll i sin karriär genom att lämna sitt gamla skivkontrakt, starta ett eget skivbolag, byta stil och göra ett album med ett helt nytt sound.

Darin gör nu något liknande. Hela det nya albumet, en dyr inspelning med bland annat en hel stråkensemble, har han bekostat själv. Albumet ges ut på hans eget skivbolag.

”Det är lite ironiskt att allt det jag strävade efter när jag debuterade för tio år sedan har jag gjort mig av med nu … Men det känns helt rätt att gå den här vägen. Och det är så skönt att jag kan göra det. Mitt senaste skivbolag och jag hade inte samma vision. Jag har en egen bild av vad jag vill göra.”

Vilken är den allra första låt du gjorde?

”Det var när jag på Viksjöskolan när jag var 13. Den låten blev faktiskt en liten hit i skolan.”

På vilket sätt spred den sig? Via en kassett som du delade ut?

”Nej, nej, en mp3 som mejlades runt.”

Vad var du för person i skolan?

”Jag var rätt ny i skolan och hade inte berättat för någon i min klass att jag höll på med musik. Varje fredag var det konsert i skolan. Jag anmälde mig och sjöng min egen låt. Folk kom fram och undrade om det verkligen var jag som sjöng på riktigt. De trodde att jag mimade till någon annans låt. Sedan den dagen var jag Darin, han som håller på med musik. Den bekräftelsen var viktig, det visade att jag kunde hålla på med min passion.”

17-åringen från Råcksta

Fyra år senare, 2004, anmälde sig Darin till den allra första omgången av Idol. På den tv-inspelade auditionen ser man Darin sitta utanför domarrummet i en röd huvtröja och långt nedragen keps. En studioman ropar ut ”4396, varsågod” och nr 4396, Darin, kliver in till domarna.

Han har tandställning och säger att han är 17 år och kommer från Råcksta. När han ser domarnas frågade uppsyn lägger han snabbt till: ”Ligger nära Vällingby”. Sedan sjunger han en låt av ’N Sync, Justin Timberlakes första grupp, balladen (God must have spent) A little more time on you.

Alla fyra domarna ger tummen upp. Kishti Tomita säger att låttiteln även gäller för Darin. Han blev kvar i tävlingen ända fram till finalen där han förlorade mot Daniel Lindström.

Till skillnad från Daniel Lindström följde Darin upp framgången med tio år av hitlåtar. Han är och förblir den största artisten som har kommit fram i svenska Idol.

Vad kommer du ihåg från den där Idol-auditionen?

”Jag var så fruktansvärt trött att jag inte minns så mycket. Jag hade köat sedan tre på natten.”

Varför hade du köat så länge? Det fanns väl inget skäl att oroa sig över att inte få plats?

”Nej, men jag ville bara vara först i kön. Trots det var det nära att jag inte blev insläppt. Jag visste inte att man var tvungen att ha med sig id-kort för att visa att man var över 16 år. Det löste sig till slut genom att en kompis som hade följt med lyckades intyga att jag hade åldern inne.”

Beslutsam

Darin lägger ned besticken och torkar sig om munnen. Smulor från hamburgerbrödet, det sista beviset på vad han faktiskt åt, röjs undan.

”Det där med köandet mitt i natten är så typiskt mig. När jag väl bestämt mig för någonting, då gör jag det bara. Det är samma känsla nu. Nu vill jag att alla ska få höra de nya svenska låtarna.”

/Jan Gradvall 

Foto: Oskar Omne

http://dagensindustri.se/vara-tidningar/di-weekend/

Ta mig tillbaks
Tillbaks till då jag fick min allra första skiva
Cyklade runt och nynnade på Billie Jean
I en värld där vi försvann i 8-bitar

Ta mig tillbaks
Till ett baksäte mot gamla Paris
Det var ett krig med Rosa mil efter mil
Och jag kände mig så liten men så fri

Det var en sommar som aldrig tog slut
För vi levde varenda minut

Ta mig tillbaka
Till när allting var så stort
Ta mig tillbaka
Till innan allt redan var gjort
Man fick vänta
Man fick längta
När tiden var så lång
Ta mig tillbaka
Till de stunder jag vill känna igen

Ta mig tillbaks
Tillbaks till skogen där vi fann en annan värld
Det var vi som skrev historierna där
Krävdes så lite för att bygga nåt så magiskt

Ta mig tillbaks
Till alla uppenbarelser från MTV
Lika mäktigt som vårt stadsfyrverkeri
Tänker tillbaks på hur det var ett annat liv

Det var en sommar som aldrig tog slut
För vi levde varenda minut

Ta mig tillbaka
Till när allting var så stort
Ta mig tillbaka
Till innan allt redan var gjort
Man fick vänta
Man fick längta
När tiden var så lång
Ta mig tillbaka
Till de stunder jag vill känna igen

Det var en sommar som aldrig tog slut
För vi levde varenda minut

Ta mig tillbaka
Till när allting var så stort
Ta mig tillbaka
Till innan allt redan var gjort
Man fick vänta
Man fick längta
När tiden var så lång
Ta mig tillbaka
Till de stunder jag vill känna igen

Ta mig tillbaka
Ta mig tillbaka