De senaste dagarna har Linköping gästats av gräddan av artister i genren ”jag är mitt eget pojkband”. Synonymt för dessa personer är ett genombrott som stavas Idol och Melodifestivalsmedverkan, och en förmåga att hänga sig kvar. Intressantast röst- och karriärmässigt av dem är nog ändå Darin Zanyar.

Sedan genombrottet i Idol 2004, har Darin vuxit upp och bevisat sig om och åter igen. På lördagskvällen utgör han Stadsfestens huvudakt. Och det är inte tu talt om att det är succé.

Gräsmattan framför scenen i Kungsträdgården är fylld till bredd och djup av åskådare när Darin går på vid sjutiden. Konserten börjar lite mörkt, där tidiga hits givits en tyngre, mer mullrande framtoning och där ljusspelet från scenen är ganska begränsat. Mognaden i sång är tydlig, liksom hur rytmen förlängs i koreografin.

Darin fortsätter med att framföra hits i nya versioner, där lite mer avskalade nummer framförs med pianoackompanjemang, eller senare sittandes på scenkanten. Det är finstämt och snyggt och Darins röst kommer lite mer till sin rätt än genom kaskader av dånande ljud. Låtar varvas från genombrott till kommande utgivning och publiken bjuds på snygga framföranden, där dock varianter inte alltid slår originalversioner.

Galet bra blir det först mot slutet av konserten. Darin äntrar scenen på nytt. Sånger från de senaste åren låter röst och version ligga närmare varandra. Publikmässigt är återkopplingen dock som störst när Darin snubblar in på spåren från tv-serien ”Så mycket bättre”. Ugglas och Ljungströms sånger har fått nya liv och i dessa fall känns modifikationer mer spännande än originalframföranden. Snygga ljusspel ramar in och följer med i varje danspuls. Och succén låter inte vänta på sig: Darin låter som ett helt pojkband, bara mer, bättre, mognare och snyggare.

/Christina Öberg

http://www.corren.se/kultur/konsert/succ-darin-6488064-artikel.aspx